Det kanske låter konstigt, men det finns flera fördelar med att springa ett så långt lopp som 100 kilometer. En av dem är att påfrestningen kommer att bli så stor att det knappast är någon idé att ladda upp särskilt seriöst. Att kolhydratladda är onödigt, eftersom ingen människa i världen kan lagra in så mycket näring att det räcker till bränsle i 10 mil. Vätskeuppladdning kan du också glömma av samma anledning.
När jag ger sådana råd brukar folk tro att jag driver med dem. Kanske förväntar de sig att uppladdningen måste vara mer än dubbelt så komplicerad som inför ett maratonlopp, eftersom distansen är mer än dubbelt så lång. Men sanningen är faktiskt att det enkla och trevliga oftast är överlägset det tillkrånglade och obehagliga.
Ät som vanligt. Att trycka i sig stora mängder kolhydrater är ett bra sätt att stressa magen.
Sky vätskeladdning som pesten! Om urinen är klar ska kroppen inte ha mera vätska. Överflödet späder bara ut kroppsvätskorna i onödan. Då börjar kroppen göra sig av med vätska för att höja koncentrationen av elektrolytsalter. Detta är direkt negativt och ett för stort vätskeintag dagen innan loppet kan leda till en rejäl uttorkning under själva tävlingen. En annan negativ effekt av överdrivet vattendrickande är att sömnen störs av att man måste springa upp och pinka ofta.
Sov så länge som möjligt dagen du ska tävla. Mitt personbästat är 50 minuter innan start. Det var perfekt och jag sprang på 6:51 (Lejonbragden i Lund 1986).
Till frukost rekommenderar jag svårsmält mat. Innan mitt bästa 100-kilometerslopp smällde jag i mig ett halvt kilo ostkaka med två deciliter vispad grädde och en massa blåbärssylt en timma innan starten. Innan loppet i Hultsfred 1998 åt jag en rejäl laddning blodpudding. Maratonlöparna kan gärna sitta där vid frukostbordet med sitt vita, lättsmälta bröd.
En annan viktig del av uppladdningen är att ta sig an äventyret, för det är faktiskt frågan om ett litet äventyr, med en positiv attityd till de strapatser som kommer att dyka upp. Jag brukar flera veckor i förväg programmera hjärnan genom att med glädje tänka på hur jag ska kämpa de sista tre milen.
Här gäller en regel jag håller stenhårt på. Den regeln är att träningen ska vara så rolig som möjligt och göra mig så lycklig som möjligt. Då kommer jag automatiskt att få en himla löplust och träna mera. Löplusten är en mycket stark drivkraft för en människa som ska springa 10 mil. Utan lusten är det svårt att psykiskt orka med så många timmar.
Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan hur mycket man tränar och hur bra man blir. Men ska man träna mycket bör det alltså tränas så trevligt som möjligt. Men är man inte ute efter att bryta sig in i eliten behöver inga direkta ökningar eller omläggningar av träningen göras. Långpass är bra av självklara orsaker. Men hur långa de ska vara och hur ofta man ska springa dem går inte att ge råd om utan att känna den som ska springa passen. Om långturerna är roliga och ökar lusten att springa tävlingen ligger de helt rätt.
Sammanfattningsvis kan jag säga att man ska leva som vanligt under uppladdningen, trivas med träningen, äta fet och svårsmält mat och få i sig så mycket som möjligt under loppet. Inte minst: hitta olika sätt att hålla humöret uppe på medan man springer och se det hela som en stor upplevelse.
Lycka till.
