”Har du som gjort så många äventyr något kvar du skulle vilja uppleva?”
Det var Kristina Paltén som frågade mig det när jag var reseledare på Swiss Alpine Marathon i Davos i somras. ”Jag skulle vilja klättra upp på Aconcagua,” svarade jag blixtsnabbt utan att riktigt veta var jag fick det ifrån. ”Men det ska ju jag göra nu i vinter. Då ska jag klättra med en norsk expedition,” sa Kristina. Det var ett märkligt sammanträffande. Jag gratulerade henne till att hon skulle få en sådan chans och undrade halvt förvirrat varför just jag plötsligt fått för mig att bestiga ett berg. Det där med Aconcagua kom som en slags freudiansk felsägning. Jag på ett högt berg? Men i och för sig, slumpen kanske inte är en tillfällighet. Efter olika äventyr på längden, så som ultralopp, rodd över oceaner och löpning över kontinenter, kanske det där med höga berg bara är en naturlig utveckling.
En månad senare ringde Kristina mig.
”Det har blivit en plats ledig i expeditionen så jag har anmält dig och jag har bokat flygbiljetter åt dig också.” Saken var klar. Jag tackade ja inom fem minuter och ställde in mig på att klättra upp på det högsta berget utanför Himalaya. I min gamla skolatlas stod det att Aconcagua var 7011 meter, men noggrannare mätningar har reducerat höjden till 6962 meter. Det är tillräckligt högt för att vara en formidabel utmaning. Samtidigt är det lågt nog för att en människa ska ha en rimlig chans att klättra upp utan att få hjärnskador av syrebristen.
Kristina Paltén, jag och 16 norrmän gick i fyra dagar för att komma fram till foten av Aconcagua. Där, på 4200 meter över havet, finns en Base-Camp och vi slog läger på moränen. Något annat än grus och sten fanns förresten inte att tälta på. Det väldiga berget reste sig i nordväst. I det starka solskenet lyste Polska Glaciären kritvit där den sträckte sig brant från Sydtoppen och en dryg kilometer neråt. Själva basecampen, Plaza Argentina, ligger förresten i kanten av en stor glaciär, täckt med grus och stenar som på vintern följer med lavinerna. En bäck med smältvatten brusade dygnet runt.
Acklimatiseringen är en grannlaga uppgift inför en bergsbestigning. Allt tilläts ta tid. Vi rörde oss sakta, vilade mycket, drack litervis med vatten och gjorde flera turer upp till allt högre höjder, bara för att sedan gä ner och vila ännu mera. Vi passerades av expeditioner där man inte tillät sig lika lång acklimatiseringstid. Konsekvenserna av för kort anpassning till höjden blev i bästa fall att ingen i expeditionen kom upp. I värsta fall blev resultatet hjärnödem och döden. En ryss avled på berget medan vi låg i Base-Camp. En annan klättrare blev förvirrad när hans guide ville få honom att vända neråt. Klättraren tog av sig stegjärnen och använde dem som knogjärn mot guiden. En räddningsaktion organiserades från Base-Camp och man plockade ner den förvirrade kämpen.
Kristina och jag insåg att denna bestigning kunde bli en påfrestning långt ute i våra respektive marginaler. Vi skapade en pakt där vi kom överens om att i alla lägen hjälpa varandra upp till toppen och sedan ner igen till säkerheten. En effektiv målbild för en bergsbestigning ska inte sluta på toppen, eftersom de flesta olyckor sker på vägen ner.
För mig skulle pakten med Kristina komma att vara av stor betydelse. Dagen innan vi gjorde själva toppstöten bar jag 30 kilo mellan ett läger på 5000 meter och upp till vårt framskjutna läger på 5800 meter. Att traska drygt 800 höjdmeter uppåt med en så tung börda är ett kraftprov, speciellt när syrgasens partialtryck är knappt hälften av vad det är hemma i Trollhättan, där jag är van att andas. Som om det vore en stor sten i ryggsäcken drabbades jag också av mineralurlakning. Allt vatten jag druckit hade dragit salterna ur kroppen. Jag kände av feberkänslor och pinkade var 10.e minut. Kroppen gör sig av med vatten för att höja koncentrationen av salter i kroppsvätskorna. Skallen blev allt dimmigare, benen tappade spänsten, axlarna värkte under bördan och hela min fysiologi tycktes vara rubbad ur sin biologiska jämvikt.
”Kristina! Jag trivs inte här,” gnydde jag till min klätterkompis.
Solen sken, en hård vind piskade oss, snöklädda bergstoppar reste sig runt omkring, men jag kunde inte uppskatta något av Andernas skönhet just då. Allt jag såg var hur mina svarta Jörnkängor i storlek 46 grävde sig ner i den lösa moränen för varje steg. Berget var just då mindre charmigt än ett svenskt grustag. Totalt utmattad kom jag till vår högsta lägerplats. Där lät jag andra resa tältet. Kristina bäddade ner mig i sovsäcken, hällde i mig saltvatten och vätskeersättningspulvret Resorb fär att bota mineralurlakningen, samt lagade mat. När maten var klar väckte hon mig. Jag tog någon tugga och somnade. Kristina väckte mig flera gånger tills allt var uppätet. Både hon och jag fattade att kroppen behövde all näring den kunde få innan toppstöten i morgon bitti. Tydligen fungerade maten som perfekt medicin, ty när vi väcktes klockan fyra på morgonen och krälade ur sovsäckarna mådde jag bra igen. Vi klädde oss för blåst och köld. Närmast kroppen tog vi på yllekläder och sedan fiberpälsar. Därpå kom dunjackan och ytterst hade jag en militär snödräkt. Det sista vi snörde på oss var stegjärnen. När alla var klara gick vi ur våra respektive tält och formerade en kolonn som sakta satte sig i rörelse uppför berget. Södra halvklotets alla stjärnor gnistrade, en kylig vind ryckte i kläderna och med en pannlampa på varje
skalle liknade vårt följe en rad med lysmaskar. Vi sa inte mycket. Det var nog bäst så, ty vindens brus i mössor, balaklavor, ansiktsmasker och huvor släckte ut de flesta andra ljud. Stegjärnens krafsande mot moränen under snön både kändes och hördes. Kristina och jag delade på en ryggsäck. Hon bar den under de första timmarna, eftersom vi trodde att jag skulle vara märkt av gårdagskvällens utmattning. Men till min glädjeblandade förvåning kände jag mig obegränsat stark, så jag tog över bördan. Däri hade vi fyra termosar och mat.
Maten för den här påfrestande klättringen hade vi valt med stor omsorg. Kosten bestod av Runes Energikaka och salami. Energikakorna förvarade jag i fickor ganska långt inne i hela lagret med kläder, för att de skulle hålla sig mjuka. Salamin hade vi dels i ryggsäcken och i fickorna. Min erfarenhet från löpartävlingar som tar ett dygn att springa har lärt mig att hur goda energikakorna än är så måste man ibland bryta av med helt andra smaker. Därför kom salamin väl till pass. Ibland bjöd vi andra klättrare på energikakorna.
Den nya dagen grydde och ett snöväder drog in. Sikten minskade till 100 meter. En fördel med snövädret var att kylan dämpades och att vinden dog ut. Några kämpar i vår expedition valde att vända tillbaka till lägret. Orsakerna varierade, men den här sortens utmaningar kräver att dagsformen är bra. Någon led av hosta och fick inte luft, en annan klättrare kände sig febrig, och till slut hade fem av oss 18 som startade i morse avbrutit bestigningen. Då var Kristina, Rune Saetveit och jag sist. I tätklungan, som försvunnit utom synhåll, fanns samtliga ledare och guider. Vi fick klara oss själva. Med Kristina som farthållare stretade vi uppåt. Hon arbetade rytmiskt och effektivt, steg för steg. Jag gick alldeles bakom och såg hur snöflingorna studsade mot nylonet på hennes vinröda dunjacka. Stegjärn och skidstavar klöste sig fram genom snön. Meter för meter tog vi oss uppför, andetag för andetag i den tunna luften.
Plötsligt gick det inte att komma högre. Vi stod på toppen av Aconcagua. Klockan var 17:25 och jag konstaterade att det tagit 12 timmar hit från tältet. Vi kramades, tog några kort, tittade ut i snömolnen och var väldigt nöjda. Rune Saetveit hittade en slags gästbok som han skrev in sig i. Jag själv bjöd mina kamrater på energikakor. Plötsligt slutade det snöa och molnen sprack upp i några minuter. Sydtoppen trädde fram snett under oss i sin egen mäktighet.
Nerstigningen höll på att bli fatal för mig. På det branta parti som heter Canaletan är lutningen 40 grader. Där slant jag med stegjärnet på en sten under snön och gled med huvudet före utför berget. Efter 30 meter hade snön och de stenar jag slog emot dämpat farten. Jag kravlade mig upp till de andra och borstade snön från kläderna. Rune Saetveit berättade att två tyskar omkommit just där för ett par år sedan. De hade inte lika mjuk snö som bromsade dem. Detta var ännu en bekräftelse på att en bergsbestigning inte är framgångsrik bara för att man nått toppen.
Nästa dag kom Kristina och jag ner till basecampen och då infann sig äntligen känslan av säkerhet och framgång. Vi hyllade vår lilla pakt som hjälpt oss båda upp på Aconcagua och sedan ner igen i säkerhet.
Ytterligare två dagar senare hade vi lyckats vandra ut till en väg. Att se träd och bilar för första gången på 19 dygn kändes märkligt. Förmodligen var de flesta av oss också lite förvirrade över våra respektive spegelbilder. Kristina såg en kvinna med uppsvällt ansikte och stora sår runt munnen. Den kraftiga strålningen på de högsta höjderna hade skapat en inflammation i huden. Jag såg i spegeln en sliten gubbe med ett fårat läderartat ansikte och vitt skägg.
”Du är vildmarksvacker,” sa jag till Kristina. Och jag menade verkligen att hon med sitt stripiga hår och sitt svullna ansikte var en skönhet i just de här omgivningarna. Barbiedockor passar inte i en miljö där kroppen och psyket sätts på långvariga hårda prov. Våra sår, ansiktsfåror och all skäggstubb var som någon slags tapperhetsmedaljer som vi erövrat genom att kämpa länge och väl.
När jag tänker tillbaka på detta bergsbestigningsäventyr känner jag tacksamhet att vi gav oss tid till en grundlig acklimatisering. Jag fick också bekräftat att Runes Energikaka fungerade förträffligt som snabbäten och god mat i alla möjliga sammanhang, speciellt på själva toppstöten. Den söta energikakan i kombination med salami som vi skurit upp i lämpliga portionsbitar var en gyllene kombination.
Nu undrar jag bara vad jag ska svara om någon, liksom Kristina Paltén gjorde när vi var i Davos i somras, frågar om jag har några äventyrsdrömmar kvar. Vem vet vad som råkar slinka ur mig då.
