Det finns lopp som inte längre arrangeras. De loppen existerar alltså bara som minnen. Några av dessa avsomnade tävlingar har dock en historia som borde K-märkas och bevaras till eftervärlden. Loppet som gick mellan Sydney och Melbourne är ett sådant exempel och om den tävlingen ska jag berätta.
1983 fick några entusiaster för sig att ordna en löpartävling mellan Australiens två största städer. Tanken var att köra ”go as you please”, alltså utan några fasta etapper. Hela sträckan, drygt 100 mil, skulle tas i ett svep och löparna fick själva disponera sin tid. Företaget Westfield, som bygger shoppingcentra, nappade på idén och blev huvudsponsor. Därmed döptes loppet till The Westfield Run.
I det första startfältet som släpptes iväg från Sydney var praktiskt taget alla deltagare noviser på konsten att ta sig fram enorma sträckor till fots. Löparna sprang på dagarna och sov på nätterna. Den 62-årige bonden Cliff Young körde dock med en annan taktik. Han sprang i stort sett utan avbrott. Efter några dygn ledde han loppet och media började känna vittringen av en sensation, så de mobiliserade sina resurser. Det kunde bli helt perfekt. En gammal bonde hade ryckt åt sig en ledning över alla de unga fullbloden. Människor i hela Australien följde loppet timma för timma och alla ville se denne osannolike outsider vinna den mest extrema idrottstävling som någonsin arrangerats på deras kontinent.
Cliff Young var ungkarl och totalt osofistikerad. Han löpte i gamla skor som tillhörde en svunnen tid. New Balance skickade ut en representant som gav honom ett par av deras bästa skor. Cliff Young tog artigt emot gåvan. Efter några mil klagade han dock på skorna och ville ha tillbaka sina gamla. Det visade sig då att han satt skorna på fel fot. Misstaget korrigerades och fötterna mådde bra igen.
När Cliff Young sprang i mål som segrare i Melbourne hade Australien fått en ny folkhjälte. Han fortsatte dock att vara bonde, men nappade på ett av flera giftermålserbjudanden och tog sig en fru, 40 år yngre än honom själv.
Loppet 1986 utvecklade sig till en tvekamp mellan engelsmannen Pattrick Macke och jugoslaven Dusan Mravlje. Macke försökte rycka men knäckte sig själv så grundligt att han mot slutet raglade fram och knappt var kontaktbar. Även Mravlje blev lite ostadig på fötterna de sista milen mot målet, men av andra orsaker. Han ledde stort när han kom till Melbournes förorter. Det tycktes som om varenda exiljugoslav i den delen av Australien sökt sig ut för att hedra honom. Han drogs in på åtskilliga pubar utefter vägen. Där ville alltid vänliga landsmän bjuda honom på öl. Kilometer lades till kilometer, öl lades till öl och Mravlje blev allt gladare. Till slut kom han dock i mål. Vätskebalansen och promillehalten var av ett slag som man aldrig tidigare sett hos en vinnare av en lång löpartävling.
1988 och 1989 fick jag själv förmånen att vara med och springa de 101,5 milen mellan Sydney och Melbourne. Det var en osannolik upplevelse på flera områden. Först och främst slogs jag av att vi löpare behandlades som hjältar. Vi hyllades på alla möjliga sätt. Att kalla oss för ”galningar”, som ju var brukligt i Europa, var nästan som att göra självmål. Tävlingen genererade stor uppmärksamhet i media.
En sen kväll i 1988 års lopp kom jag till en liten gruvarbetarstad som hette Nimmitable, uppe i Snowy Mountains. Utanför puben Black Angus Inn spärrades huvudgatan av en mänsklig mur med tysta råbarkade män. De släppte inte fram mig. Där stod jag och undrade vad som skulle hända. Då steg en man fram med en Foster’s i näven.
”You should have a beer, mate.”
Jag drack pliktskyldigast min öl. När det var gjort började alla männen jubla och applådera. En passage öppnades och jag löpte vidare, men blev oerhört sömnig av drycken.
Redan efter 10 mil i det loppet fick jag ont i en sena framme på högra vristen. Skadan förvärrades och efter 80 mil gav tävlingsläkaren mig antiinflammatorisk medicin. Förmodligen var det de pillren som gjorde att jag rasade ihop med svetten flytande om kroppen. Jag vaknade upp i ambulansintaget på sjukhuset i en stad som heter Sale. ”Stretcher cases only” stod det på en skylt. Efter sju timmar på sjukhuset krävde jag att få bli utsläppt. Man kunde tydligen inte med laglig rätt hålla mig kvar där. Serviceteamet hade satt ut en röd kon vid vägkanten där jag rasade ihop. Dit körde de mig och sedan gick jag de resterande 21 milen till målet. Det var dumt att fullfölja det loppet, men kroppen förlät mig tydligen och jag fick vara med även året efter. Då klarade sig kroppen utan anmärkningsvärda plågor och kollapser, men benen gick trögt ändå och jag behövde 7 dygn och 14 timmar för hela sträckan.
I det loppet, alltså 1989 års upplaga, skapades några remarkabla hjältar. En grupp nyktra alkoholister som börjat springa ultradistans härjade i resultatlistan. De hade tränat stenhårt. En weekend varje månad löpte de ut på fredag efter jobbet och sprang sedan till lördags morgon. Då vilade de i några timmar och löpte sedan vidare, vilade en stund och drog iväg igen. På söndag kväll avslutade de träningspasset, som vid det laget kunde ha blivit 30 mil långt. På måndag morgon gick de till sina jobb.
Bäst av dessa hårdtränande män lyckades Kevin Mansell. Han blev trea. Mansell hade varit i stort sett utslagen av sitt missbruk, gjort några självmordsförsök och levt som hemlös. I The Westfield Run tog han chansen att visa vilken enorm drivkraft som faktisk fanns inombords. Genom hård träning förvandlade han sig från A-lagare till folkhjälte.
Helt säkert har alla som sprungit loppet mellan Sydney och Melbourne sina egna minnen av extrema upplevelser som bara kan hända i en sådan tävling. Och det faktum att det inte finns några andra sådana lopp gör minnena ännu mera exklusiva. Loppet arrangeras inte längre. The Westfield Run ligger kanske om några århundraden som en märklig fornlämning i idrottshistorien. Det är därför jag tycker att minnen från den tävlingen borde K-märkas och bevaras till eftervärlden.
