”Tänk om jag blir sist!”
Vi människor tycks ha en slags skräck för att komma sist. Det är vanligt, mänskligt och onödigt.
Så var det för mig själv också när jag sprang min första renodlade löpartävling för en massa decennier sedan. Det var Vikingens Terräng i Slottsskogen i Göteborg. I flera dagar innan loppet malde skräckblandade tankar på hur det skulle kunna gå. Visionen var att alla de riktiga löparna redan hade kommit i mål och så skulle speakern ropa ut över högtalarna:
”Och där i blå linnet och gröna kepsen kommer Rune Larsson från Trollhättans Sportklubb. Ja, då kan vi gå vidare och starta nästa klass. Vi beklagar förseningen.”
Jag kom inte sist och speakern förnedrade inte en enda deltagare. Men jumbofobin, som jag kallar det för, tog en massa energi som bättre behövts till annat.
En fobi definieras som en omotiverad rädsla för något som egentligen inte är farligt. Det kan handla om skräck för att sitta instängd i ett flygplan en mil ovanför jordytan. Att sitta ensam i en mörk skog kan generera ofattbar ångest hos vissa människor, trots att det är helt riskfritt. Lika ofarligt är det att komma sist i en motionstävling.
Jag hade en gång en dambekant som tränade för ett tjejlopp. Hon var 20 år gammal och hade nyss börjat motionslöpa. Vi sprang några träningspass tillsammans och jag var förundrad över hur enormt stark hon var. Trots att jag tjatade på henne att vi borde springa sakta drog hon iväg i ett tempo som var snabbare än min normala träningsfart. Fem kilometer gick strax över 20 minuter. Talangen var uppenbar och jag anade att hon med ett par år av träning skulle kunna löpa rakt genom landslaget och ut i världen.
Dagen efter loppet hon tränade för ringde jag.
”Hej, hur gick det?”
”Jag sprang inte.”
”Varför?”
”Jag vågade inte för jag var rädd att komma sist.”
I ett tjejlopp finns det deltagare som går mer än vad de springer. Barnvagnar och hundar i koppel är inte direkt ovanliga attribut. Men tanken på att komma sist var så skräckinjagande att min kompis inte vågade ta risken.
Att komma sist är egentligen allt annat än förnedrande. Det kan tvärt om vara roligt. I min ungdom fanns Bjurhemsloppet. Där gick banan över blöta mossar, på leriga stigar, över plöjda åkrar och alla möjliga underlag som genomsnittslöparen sällan förknippar med idrott. Dessutom skulle man ha stövlar och en ryggsäck på minst fyra kilo. Segraren hyllades vid prisutdelningen genom att han kallades fram och fick ta emot vandringspriset Bjurhemsälgen, med en graverad plåt som berättade om bedriften. Löparen som kom i mål sist blev också kallad fram till prisbordet. Han förärades under högtidliga former vandringspriset Jumbosleven. Sleven symboliserade att han skulle äta mera gröt och bli större, starkare och ännu bättre på att springa. I den kulturen som spirade kring Bjurhemsloppet fanns det absolut inget av förnedring i att få Jumbosleven. Alla visste att loppet var väldigt krävande och att endast riktiga kämpar kom till start. Att komma sist bland kämpar är ädelt, för då är man ju också en kämpe.
Medan jag ändå är kvar bland idrottsliga ungdomsminnen måste jag berätta om en annan kämpe som kom sist. Knut Säll hette han och jag beundrade honom väldigt mycket. Efter ett par hjärtinfarkter hade läkarna i princip dödsdömt honom. Hjärtat var slut, sa de.
Knut Säll valde en annan väg än att i stillhet vänta in sitt sista hjärtslag. Han började motionera och startade i Vasaloppet. Nio mil på moderna plastskidor är dock hur man än vrider och vänder på det en prestation för en man i sina bästa år. Men detta var på träskidornas tid. Knut var inte i sina bästa år och han hade ett hjärta som gick på reducerad effekt. Han fick naturligtvis slita något alldeles groteskt för att komma till Mora.
I den upplagan av Vasaloppet försökte några Chalmerister lägga beslag på sistaplatsen. De vallade med snus och lakrits för att få extra dåligt glid. Sedan såg de till att med minsta marginal klara sig förbi repen som drogs. Vid målet väntade deras egen kranskulla, som hängde en liten plastpulka om halsen på den siste.
”I Fädrens Spår För Framtids Sniglar.”
Så löd den högstämda texten på pulkan.
När Chalmeristerna hyllats av sina supportrar uppstod viss förvirring. Då de sneglade nerför upploppsrakan såg de en kämpe som ensam slet sig fram. Kroppen såg krum ut. Det gick inte fort, men han rörde sig. Det var Knut Säll. Han hade gått in på ett utedass mellan sista kontrollen och målet. Där satt han när Chalmeristerna åkte förbi.
För bedriften att komma sist i Vasaloppet på det sättet vann Knut Säll stor ära. Ännu idag, snart 40 år senare, händer det att jag tänker på honom. Så länge människor uttrycker rädsla för att komma sist i motionstävlingar ska hans minne vårdas av mig.
Så tänk på det, du som är rädd för att komma sist i loppen, vare sig det gäller Stockholm Marathon eller Dahlövs Mosse Runt, att du har betalat lika mycket i anmälningsavgift som segraren, du är inte till besvär, ingen blir sur på dig och arrangörerna väntar gärna. Blir du sist är visserligen alla de andra deltagarna före dig, men alla de som inte vågade komma till start är efter dig.
Och vem vet, om 40 år kanske någon minns dig med beundran för din heroiska kamp mot alla svårigheter.
