Genom livets gång har jag träffat ett antal grötfascister. De människorna har lärt mig något väsentligt. Enligt min högst privata definition av begreppet fascist är det fråga om en person som tycker att han är lite bättre som människa eftersom han besitter en viss egenskap som alla andra inte har.
”… och så äter jag grrrööt varje morgon,” sa en gång en grötfascist till mig. Ordet gröt betonade han med magstöd och en sådan enorm spänst att ljudet liksom sträcktes ut och smattrade fram med ett par kilowatts styrka över läpparna. ”Grrrööt”, sa han alltså och tillade att de där som åt rostat bröd och drack kaffe till frukost lika gärna kunde gå där med sina magsår och sin dåliga energi, men att han som åt grrrööt egentligen inte borde behöva vara med och betala deras sjukvårdskostnader med sin skatt.
”Var och en är sin egen hälsas smed.”
Ett försiktigt påpekande kom från min sida, att gröt visserligen smakade bra men ändå var en maträtt som jag helst undvek eftersom konsistensen provocerade fram en slags ofrivillig kräkreflex. Samma sak är det med bananer som inte är tillräckligt mogna, fast smaken är jättegod, tillade jag.
”Ha!! Då är det rätt åt dig om du får gå hungrig när det inte serveras annan mat. Så kräsen får man inte vara. Grrrööt som är så gott!”
Grötfascisten utlöste en slags kräkrefelex som var mera stark och mindre ofrivillig än vad lite havregrynsgröt i matstrupen någonsin kunnat framkalla. Avsmaken mot människor med åsikten att vi som inte äter gröt representerar en slags lägre livsform fick mig att tänka till en aning.
”Milde tid! Hoppas för allt i världen att jag helt saknar grötfascistiska tendenser gent emot människor som inte idrottar.”
Det har funnits, och finns faktiskt fortfarande, en del jargong som har likheter med grötfascism bland vissa fysiskt tränade individer. Människor som inte tränade alls kallades i min ungdom för ”hösäckar”. I takt med den tilltagande amerikaniseringen av Sverige har vi nu börjat kalla dem för ”soffpotatisar” istället. Couch potatoes är benämningen på människorna som har en ofysisk livsstil där borta i landet som vi importerar kultur från. Direkt översatt till det som ännu finns kvar av Ärans och Hjältarnas språk blir det alltså soffpotatisar. Om jag ägnade min energi åt tv-tittande och bokläsande istället för att ohämmat bejaka mina fysiska sidor hade jag alltså varit en slags soffornas King Edward och blivit sedd ner på en aning.
Men inte ens en person som springer maraton under tre timmar går helt fri från den fysiska varianten av grötfascism. När jag gick på gymnasiet sa en styrketränande kamrat följande till mig:
”Du Rune, du borde ta och byta ut en del löpande mot styrketräning. Då får du en snygg och harmonsik kropp och blir inte längre en sån där klen råtta.”
Han var en förträfflig människa, kamraten som med skivstångens hjälp höjt sig åtskilliga evolutionssteg över råttstadiet. Nåväl, i alla fall över det klena råttstadiet.
Något tusental mil paddling och rodd för nöjets skull har sedan dess givit mig lite mera muskler fast jag inte ville ha dem och förmodligen borde det även gå att träna upp konsten att svälja gröt utan att få den där oönskade kräkrefelxen. Det skulle egentligen vara väldigt bra att få tillgång till denna billiga och näringsmässigt förnämliga anrättning. Men långt inne i själen finns det ett motstånd mot att höja mig till deras nivå, där man är så himla bra bara för att man äter grrrööt.
Grötfascisterna lärde mig alltså något om motivation, men de har inte lärt mig att äta gröt. Man motiverar knappast särskilt många människor genom att fnysa åt dem för att de inte är lika bra som vi. Då fortsätter jag hellre att vara en klen råtta som varken äter gröt eller soffpotatismos.
Men jag tycker gärna att jag är lite förmer än grötfascisterna, så jag ska väl inte sitta här i mitt glashus och kasta sten på dem
